I boken "Språklig praxis" analyseras och diskuteras olika språkliga praktiker och tillämpningar. Hur används språket rent konkret mellan barn och mellan barn och vuxna? Det är en myt att barn lär sig språk genom att endast placera dem där språk används. Det krävs mer än så! Vad finns det för utvecklingsmöjligheter i de olika språkliga miljöerna? Hur får barnen ta del av de språkliga samspel som råder? (Holm & Laursen 2010, s. 10).

Holm och Laursen (2010, s. 8) tar upp olika språkliga praktiker i förskolan. Samling i förskolan är bland annat en viss social språklig praxis som har ganska fasta regler och bestämmelser. Vem som får prata, hur länge och vad samtalet ska innehålla fattar ofta personalen beslut om. Utöver detta finns det också möjligheter att forma andra sociala praxiser. Barn är inte alltid styrda av vissa ramar och regler, utan kan på egen hand skapa relationer och egna sociala möten i vardagen. I denna kontext spelar Karrebæks (2010, s. 19) analyser roll. Hon menar att det inte är självklart att kunna forma en egen social praxis som inte är styrd på det sättet en samling är. Leken är länge känt som den mest gynnsamma platsen för språkinlärning. Karrebæk (2010, ss. 36-37) visar med sina analyser att språkinlärning inte blir en självklarhet då alla inte alltid får delta i leken.

Mina egna tankegångar går direkt till barn som har svenska som andraspråk. Jag upplever ofta att det är en utsatt grupp som inte alltid får delta i lek. Svensson (2009, s. 191) beskriver hur språkinlärningen är en social process och att det otroligt betydelsefullt med olika aktiviteter, samtal och samarbete för att uppnå språkinlärning. Det behövs därför en stor inblick i barnens olika samspelssituationer och deras sätt att använda språket. Karrebæk (2010, s. 19) betonar också detta och menar att inblicken är viktig för att kunna se vilka olika strategier och tillvägagångssätt som används för att till exempel få delta i en lek. Den sociala miljön har en stor betydelse för barns språkliga meningsskapande. Språket används och värderas olika beroende på vilken social värld den existerar i. Barn har olika språkliga kunskaper med sig till förskolan och skolan, som skiljer sig åt beroende på hur de växer upp, samt hur de tidigare har använt sig av sitt språk. Det skiftar oerhört mycket vilka förutsättningar barn har för språkinlärning. Därför har det då en mycket avgörande roll hur vi vuxna tar vara på barnens olika språkförutsättningar (Holm & Laursen 2009, s. 8-9). 

Kursmål som berörts i detta inlägg:

redogöra för och problematisera aktuell didaktisk forskning med relevans för barns språkliga lärprocesser i relation till meningsskapande i förskolan

redogöra för, kritiskt granska och utvärdera den fysiska, sociala och kulturella miljöns betydelse
för alla barns möjligheter till meningsskapande

redogöra för och problematisera olika villkor för hur barn med annat modersmål än svenska kan stödjas i sin språkutveckling, såväl i svenska som i sitt modersmål.

Referenser

Holm, Lars & Laursen, Helle Pia (red.) (2010). Språklig praxis i förskolan. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur

Karrebæk Sif Martha (2010) "Den pruttar." Deltagande och språklig förhandling i förskolebarns lek. I Holm, Lars & Laursen, Helle Pia (red.) (2010). Språklig praxis i förskolan. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur ss.19-39

Svensson, Ann-Katrin (2009). Barnet, språket och miljön: från ord till mening. 2., omarb. uppl. Lund: Studentlitteratur